Träning och motion efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Om ni inte redan följer bloggens sida på Facebook eller Instagram får ni gärna gå med för att inte missa några nya inlägg här på bloggen. Dagens inlägg är en fortsättning på temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om att träna efter en utmattning.

Jag har så länge jag kan minnas älskat att träna och röra på mig. Jag älskar äventyr, utmaningar och att vara ute i naturen. Helst ska det vara lite galet och småfarligt för i sådana sammanhang blir jag nästan helt orädd och gränslös. Det kanske är därför jag alltid älskat att klättra och helst på höga höjder och så har jag ju alltid tyckt väldigt mycket om cyklingen såklart. Jag älskar att ta i, ta i så det gör ont i hela kroppen och jag älskar den belönande känslan efteråt. Det är som en drog att träna, i alla fall för mig. Det kanske även är därför som jag ofta hittat mig själv i både idrottssammanhang och även mer äventyrliga sammanhang där jag ibland tar lite väl stora risker bara för att komma åt den där kittlande känslan som liksom ger en kick av spänning i hela kroppen.  Jag har också varit full av energi så länge jag kan minnas. Jag var det spralliga barnet som inte kunde sitta still och mina föräldrar sa att jag klättrade på väggarna. När jag blev lite äldre blev träning och idrottande en ventil för mig där jag fick utlopp för all min energi och gjorde det lite lättare för mig att hantera mina energinivåer. Då kunde jag sitta still och vara mer delaktig i skolan och blev lite mer lugn i vardagliga sammanhang. Men träningen är och har alltid varit en extremt viktig ventil för mig. Under kortare perioder som jag varit ofrivilligt begränsad att röra på mig som jag vill på grund av skada eller sjukdom blir jag direkt mer rastlös, deppig och frustrerad. Det är minst lika mycket för min mentala hälsa som för min fysiska hälsa som jag tränar. Utan träning blir jag tokig, jag måste få röra på mig för att må bra psykiskt och fysiskt.

Med det sagt har min relation till träning varit lite mer komplicerad under de senaste åren och framför allt efter det att jag drabbades av utmattningssyndrom. Det har varit svårt på många sätt, både att förhålla mig till mina egna begränsningar och att acceptera och bearbeta min bakgrund inom cyklingen.

Att fysiskt anstränga mig har varit en stor utmaning efter att jag blev utmattad och något jag fortfarande måste prova mig fram för att hitta en balans som funkar för mig. Under uppbyggnadsperioden och framför allt hösten före jag blev sjukskriven var det svårt att hitta både tid och energi för träning, helger gick mest ut på att krascha, återhämta mig och sen börja om. Under den akuta fasen och första tiden som sjukskriven sov jag mest. Det fanns ingen energi alls för något överhuvudtaget. Lite senare under min tid med rehabilitering på kognitiva teamet rehab och jag sakta men säkert mådde lite bättre var det fortfarande väldigt svårt för mig att anstränga mig fysiskt. Utöver den extrema tröttheten och hjärntröttheten som fortfarande var väldigt närvarande mådde jag väldigt dåligt dem få gånger jag ansträngde mig fysiskt. Jag blev lätt yr och illamående och kände mig kraftlös och svag. Även av mindre ansträngning som promenader och vardagssysslor. Dem få gånger jag försökte mig på något som ändå kunde kallas för träning gick kroppen upp extremt mycket i varv och jag upplevde känslan som ett stort stresspåslag. Jag fick förklarat för mig på rehaben att kroppen inte kände skillnad på stresspåslaget som kom av träning och av annan stress. Det blev bara stress vilket kroppen var extremt ärrad av och varningsklockorna slog på direkt när kroppen upplevde känslan igen. Jag kände mig allergisk mot stress och då även indirekt mot träning. Det kändes nästan lika jobbigt som den obehagliga känslan jag kunde få vid en panikångestattack. Jag kände mig rädd för känslan som väckte ett stort obehag i hela kroppen. Förmodligen var det mest mentalt men ändå otroligt obehagligt. Även dagen eller dagarna efter en ansträngning kunde jag känna mig sjuk, febrig och utmattad. Jag fick helt enkelt acceptera att min kropp inte klarade av träning under den här perioden.

Det här var väldigt svårt för mig att acceptera och påverkade min psykiska hälsa. Dels för att jag saknade något jag faktiskt älskar att göra, dels för att träning så länge varit en väldigt central del i mitt liv. De senaste åren har träningen dessutom varit extremt förknippad med höga krav, förväntningar på mig själv och förväntningar från min omgivning, prestation och perfektionistiska beteenden. Jag hade även under dem här åren utvecklat en väldigt prestationsbaserad självkänsla. Min träning hade inte enbart varit glädjestyrd utan mer planerad, uppstyrd och framför allt kontrollerad och granskad. Som elitidrottare levde jag för att hela tiden maximera mina prestationer. Det innebar såklart träningsplanering att följa, optimering av återhämtning och kost och förberedelser för att optimera förutsättningar för viktiga tävlingar. Det i sig är inget konstigt, det är en förutsättning för att lyckas som elitidrottare inom vilken idrott som helst. Men mer eller mindre omedvetet utvecklade jag succesivt en prestationsinriktad självkänsla där jag la mitt eget värde i mina egna prestationer. För mig var jag lika mycket värd som mina prestationer. Det bidrog i sin tur till en väldigt komplicerad relation till cyklingen och träning i stort. Jag blev mer och mer präglad och styrd av min prestationsångest och allt eller inget tanke fällor. Det i kombination med en tuff miljö, ibland väldigt ohållbara förväntningar och krav från både studier och cyklingen, mycket stress i långa perioder som fick konsekvenser för mitt välmående och framför allt min sömn och återhämtning och mycket skador och otäcka krascher gjorde till slut att jag fick nog och bröt upp väldigt abrupt från cyklingen. Efter det valde jag att bara lägga locket på. Jag undvek helt enkelt allt jag tidigare förknippat med cykelvärlden. Jag ville inte cykla, jag sålde mina cyklar och jag undvek allt som hade med just cykling att göra. Jag varken orkade eller ville ta itu med alla jobbiga känslor som nu var förknippade med cyklingen och mitt tidigare liv som elitidrottare.

Den strategin fungerade ett tag. Men det påverkade mig extremt negativt när jag blev utmattad och öppnades upp igen likt ett elakt öppet sår. I och med att jag inte orkade träna eller ens röra på mig blev jag extremt tyngd av min prestationsångest. Jag skämdes över mig själv, jag kände mig svag, jag kände mig misslyckad och jag kände mig värdelös. Det kändes som att inget längre räknades och att jag aldrig var bra nog eller att jag aldrig blev nöjd med mig själv. Min bild av träning och motion var på många sätt väldigt skev, träning för mig var hård cykling flera timmar varje dag, tuffa intervallpass eller långa distanspass. I min allt eller inget bubbla räknades liksom inget annat. Och det var omöjligt för utmattade jag att leva upp till ens en bråkdel av min tidigare kapacitet i mitt tidigare liv.

Det här blev därför en väldigt tuff period även mentalt. Jag tvingades helt enkelt ta itu och ta hand om det där gamla elaka såret. Att bearbeta mitt gamla liv och att förstå, acceptera och förhålla sig till att jag var sjuk var en förutsättning för mig att kunna gå vidare.

Här var faktiskt rehabiliteringen en stor hjälp för mig. Där omgavs jag med andra som inte alls hade samma bakgrund som mig, som inte alls hade samma bild av träning och som inte alls hade samma problem som jag men som också var sjuka som jag. Vi hade utöver den övriga behandlingen även fysioterapi eller sjukgymnastik ungefär en gång i veckan i några månaders tid. Vi hade även medicinsk yoga. Vid dem här tillfällena fick jag prova på nya aktiviteter som också var motion och rörelse som jag förmodligen hade skrattat åt tidigare eller i alla fall inte tyckt räknades som träning. Där fick vi prova på avslappningsövningar, yoga, lugna promenader, lättare styrkeövningar med enbart kroppen som verktyg, rörlighet och balansövningar. Till en början var jag ganska skeptisk till det nya och ovana. Men med tiden började jag faktiskt att gilla det. Framför allt gav det mig ett nytt perspektiv och hjälpte mig att komma ur alla jobbiga känslor som tyngde mig så mycket. Genom att sänka kraven lyckades jag så småningom hitta tillbaka till det roliga och den där härliga känslan med rörelse framför allt när det var på en nivå som jag ändå kände att jag klarade av och fortfarande mådde bra av. Och att prova nya träningsformer och rörelseformer var på många sätt väldigt befriande. Då fanns det inga gamla erfarenheter präglade av prestation och krav och inga tidigare resultat eller prestationer att jämföra mig med. Det var helt enkelt nått nytt och helt ofärgat från mitt tidigare liv. Och det var precis det jag behövde. Jag insåg att jag behövde träning och rörelse för att må bra och att syftet med det var att må bra. Och jag behövde förenkla och anpassa förutsättningarna så att jag klarade av träningen och framför allt klarade av den och mådde bra både under och efter träningen.

Det blev helt enkelt en inställningsfråga som gjorde det hela så mycket enklare för mig. Att börja njuta och glädjas över att jag faktiskt orkade att gå ut på en lugn promenad utan att fokusera på eller lägga värdering i hur länge jag gick eller hur snabbt. Eller att dra fram en yoga matta hemma i vardagsrummet och göra några enklare övningar en kvart och faktiskt njuta och känna sig nöjd utan att klanka ner på sig själv över att man inte ens orkade ett styrkepass eller en löprunda. Det här är jättesvårt och inget jag på något sätt har bemästrat helt och fullt. Jag har fortfarande sämre och bättre dagar när jag är mer eller mindre medveten om mitt underliggande prestationsmonster. Men jag är i alla fall medveten om det och försöker verkligen att hantera det för min egen skull.

Mitt största tips om du också kämpar med dina egna hjärnspöken är återigen att vara snäll mot sig själv. Sänk kraven på träningen, det finns liksom inget rätt eller fel när det kommer till träning och verkligen inga regler för vad som räknas som träning och vad som inte räknas. Prova nya träningsformer, för mig har som sagt lugnare och mer lågintensiva träningsformer fungerat bäst. Yoga, rörlighet, promenader, lättare styrketräning hemma med kroppsvikt och gummiband och lättare pilates övningar mår jag som bäst av. En annan sak som varit väldigt viktig och avgörande för mig har varit att förenkla så mycket jag bara kan och skala bort så mycket intryck som möjligt. För mig innebär det att undvika gym eller träningslokaler med mycket folk och stökig miljö. Jag mår mycket bättre av att göra träning i en lugnare miljö, gärna med brusreducerande hörlurar. Det kan även vara ett tips att välja bort musik eller promenadkompis. Det underlättar som mest för mig att gå min promenad själv, helst med brusreducerande hörlurar eller att till och med lämna mobilen hemma. Kom också ihåg att lyssna på kroppen och huvudet. Känns det inte bra så försök att lyssna på kroppen, kanske ta en paus, reducera störande intryck, anpassa aktiviteten och göra den lite lugnare eller helt enkelt bryta helt. Det spelar liksom ingen roll vad du klarade av igår, tycker att du borde klara av, vad andra klarar av eller vad du eller andra tycker om att det inte klarar att göra den träningen just idag. Att jämföra sig med andra mår ingen bra av, däremot vet jag verkligen hur svårt det kan vara att låta bli.

Så kom ihåg att lyssna på kroppen, anpassa efter dagsform, prova nya lugnare mer lågintensiva träningsformer, försök att strunta i alla förväntningar och jämförelser och göra det som du mår bra av och som du tycker känns kul. Träning och rörelse är för vår egenskull, för att vi ska må bra.

Det var mina tankar kring träning och framför allt mina tankar kring träning under återhämtningen från en utmattning. Jag vill gärna höra mer om era erfarenheter och hur ni tänker kring träning.

Nästa inlägg i temaserien vägen ur utmattning kommer handla om hur en utmattning påverkar ens relationer och framför allt hur det påverkar ens partner.

Jag hoppas att ni vill fortsätta följa det inlägget och även kommande inlägg här på bloggen!

Ta hand om er så hörs vi snart igen! ❤

Sammanfattning- Utmattningsserien

Hejsan, hoppsan hoppas ni mår bra!

Nu är alla inlägg i utmattningsserien uppe på bloggen och jag hoppas att det har varit givande att ta del av mina erfarenheter av utmattningssyndrom. Om du har missat de tre senaste inläggen, så innehåller de praktiska tips för dig som upplever dig stressad eller har hamnat i en utmattning. Inläggen finns under kategorin utmattning på bloggsidan. I dagens inlägg tänkte jag summera mina tankar och lärdomar från den här perioden och vad jag kommer ta med mig fortsatt i livet efter min utmattning.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Att gå igenom en utmattning är skitjobbigt, det går inte att förklara det på något annat sätt. Anledningarna till att man hamnar i en utmattning kan vara många, men det vanligt är att det orsakas av arbetsrelaterad eller känslomässig stress eller kanske ännu vanligare: en kombination av de två.

Jag har funderat mycket på varför jag hamnade i en utmattning. Jag har insett att det är en blandning av arbetsrelaterad stress, skolrelaterad stress, elitidrottsrelaterad stress och känslomässig stress.  Att jag under flera års tid levde ett väldigt aktivt och prestationsinriktat liv, med mycket inre krav och måsten, där jag har varit väldigt styrd av min prestationsångest, har bidragit till min stress. Även känslomässig stress såsom låg självkänsla, ett självförtroende som byggde på mina prestationer, strävan efter att alltid i alla sammanhang vara en ”duktig flicka”, en oförmåga att sätta gränser eller be om hjälp, rädsla för att vara sårbar och mina perfektionistiska beteenden är bidragande orsaker till min utmattning. Jag har även levt under flera år med höga yttre krav och stressfaktorer. Då har min oförmåga att prioritera och dela upp arbetsuppgifter inte gjort det lättare för mig. En annan faktor har varit min osäkerhet och otydlighet kring min på roll på arbetet. Alla ovan nämnda källor till stress har dessutom hela tiden ökat mina skam och skuldkänslor. Ja ni förstår, långvarig stress som leder till utmattning kan vara väldigt komplex och bero på många olika saker.

Min utmattning var på många sätt en livskris eller en identitetskris som gjorde att jag blev tvungen att ta mig igenom den långa och snåriga återhämtningen på mitt eget sätt, jag kunde inte ta några genvägar och det fanns ingen quick fix som plötsligt gjorde mig frisk igen. En stor del av återhämtningen blev att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och sen på nytt lära känna mig själv för att kunna bygga upp ett nytt och mer hållbart liv.

En insikt jag tar med mig är att jag har varit väldigt dålig på att släppa in andra och be om hjälp. Väldigt få människor i min närhet kände till de problemen jag kämpade med, jag var en mästare på att visa upp en positiv och glad sida av mig själv och visade mig ogärna sårbar eller bjöd inte in andra att ta del av mina känslor och tankar.

Min samtalsterapeut på Kognitiva teamet rehab sa något väldigt klokt som jag ska försöka ta med mig framöver. Hon sa att när man delar med sig av sina sårbarheter och ber om hjälp ger man personen man delar med sig till, en gåva. Gåvan att få ta del av det du kämpar med och därmed även bjuda in till en närmare och förhoppningsvis starkare relation. Just det här fick mig att helt att tänka om när det gäller relationer. För mig var det förknippat med både skuld och skam att visa sig svag, sårbar eller otillräcklig. Att vara någon till besvär eller lägga över sina problem på någon annan väckte olust och därför var det lättare att bygga upp en fasad som alltid var positiv och glad och att alltid vara självständig. En del av min återhämtning blev därför att öva på att släppa in andra människor och be om hjälp.

En del i det här arbetet var att öva på att ta plats och säga vad jag tycker och tänker i olika sammanhang. Det är så himla lätt att anpassa sig till situationen, låta någon annan bestämma eller kompromissa med sig själv. Herman började utmana mig att ”våga vara krånglig”, vilket kanske låter lite lustigt men för mig har det blivit ett verktyg för att bli bättre på att stå upp för mig själv. Till en början var det ett verktyg som Herman påminde mig om att använda i olika situationer, till exempel och vi ska ta beslut om kvällens middag och jag säger ”välj du” eller ”spelar ingen roll”. Då drog han det magiska verktyget ”våga vara krånglig” och jag då fick chansen att ändra mig och säga att jag faktiskt var jättesugen på lax. Eller om det var min tur att dammsuga hemma fast jag egentligen var för trött och inte orkade just den dagen. Det här verktyget har hjälpt med små saker i vardagen men det har också blivit lättare att ta med sin tankesättet i andra sammanhang som till exempel på jobbet.

En annan sak jag har jobbat med mycket och även blivit uppmuntrad att jobba med, är att våga vara sårbar. Det som kanske blev det första steget i det arbetet var att vara helt öppen och transparent med mina egna föräldrar. Dem som är några av mina allra närmsta och som jag vill ha en nära och stark relation med, har jag av någon anledning haft väldigt svårt att be om hjälp av. Då menar jag inte hjälp som i att be om skjuts, låna pengar eller fixa praktiska saker. Jag har alltid haft stort stöd av mina föräldrar och har alltid fått den hjälp jag behövt. Vi har en jättebra relation och jag känner mig alltid stöttad av mina föräldrar.

Det jag menar är det där andra, mer diffusa som kan vara väldigt svårt att sätta ord på. I mitt fall har det handlat om flera saker. Att hantera saker såsom känslan av att alltid vara otillräcklig, att behöva lägga ner jättemycket tid och energi för att upprätthålla höga betyg eller andra framgångar och framstå som en duktig flicka och känslan av att känna sig otillräcklig har många gånger varit svår att hantera. Det har även handlat om stressen över att kämpa med att få livet att gå ihop, att känna att det ibland kan vara lite ”knepigt” att passa in socialt eller att känna att man inte har ork eller energi att delta i sociala sammanhang.  Alla dessa osäkerheter kan vara riktiga energitjuvar. Det har varit väldigt lätt för mig att fastna i en ond spiral där stressen över att hela tiden känna att man inte presterar tillräckligt bra eller gör tillräckligt mycket och känslan av ett inre kaos där det finns massa saker man bara måste klara och göra i tid har tagit alldeles för stor plats. För mig har det ibland känts svårt att lista ut hur vuxenlivet fungerar dvs. ”vuxensysslor” som man bara ska kunna såsom att sköta sin ekonomi, ha rent och städat hemma och få vardagen att gå ihop.

Jag vet inte själv vad jag ska kalla allt det här för, det är inte saker som mina föräldrar eller andra i min omgivning hade kunnat ”göra åt mig” men det som skulle ha underlättat för mig hade varit att sätta ord på mina känslor och svårigheter och sedan få känslomässigt stöd och vägledning i att hantera alla dem här sakerna. Jag har insett att jag inte behöver hantera alla saker själv och om jag bara håller allt inom mig själv exploderar jag till slut.

När min samtalsterapeut uppmuntrade mig att prata med mina föräldrar om det här tyckte jag att det var extremt svårt att sätta ord på mina känslor. Till slut skrev jag ner allt och frågade mina föräldrar om dem ville läsa. Att veta att dem visste vad jag gått igenom och vad jag kämpat med under de senaste åren var på många sätt väldigt befriande. Det kändes som att allt det jobbiga plötsligt blev lite lättare och som att vi nu delade på att bära min börda. Det var också väldigt fint att ta del av deras respons och tankar kring mina upplevelser. Jag känner på många sätt att vi kom varandra ännu närmare och det kändes verkligen som dem såg det som en gåva att ta del av min historia.

Vad som också framgick var att mina föräldrar inte förstått vad jag kämpat med och hur tufft det varit för mig. Dem såg ju bara den sidan jag valde att visa, den glada och positiva och framgångsrika tjejen.

Det har varit väldigt otäckt att dela med mig på ett så pass öppet sätt om mina erfarenheter av min utmattning, både genom att prata med andra och att skriva den här bloggen. Oro för vad andra ska tycka, känslan av att vara sårbar och utlämnad och oron för att bli missförstådd har många gånger fått mig att ifrågasätta om jag verkligen vill eller orkar dela med mig på det här sättet. Jag är jättetacksam för all positiv respons jag fått, all kärlek och alla er som har valt att öppna upp sig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Att skriva har blivit ett väldigt bra sätt för mig att bearbeta och något jag verkligen tycker om att göra. Förutom det har det varit en väldigt bra utmaning för mig att skriva och prata om jobbiga saker och det är något jag vill fortsätta att utmana mig själv i. Jag vill även hjälpa andra genom att prata om saker jag tyckt varit svårt och kämpat med.

Jag hoppas ni tyckt att det varit intressant att läsa min utmattningsserie. Härnäst tänker jag att vi startar upp ett nytt tema där vi fördjupar oss i vägen ur en utmattning. Här vill jag lyfta lite mer hur man kan förenkla livet som utmattad och vad man kan göra för att må bättre. Dels kommer det handla om hur man kan underlätta för sig själv för att orka vara social efter en utmattning, tankar kring träning efter en utmattning, energibalans och aktivitetsbalans, vardagssysslor, hur en utmattning påverkar ens relationer, gränssättning, konsten att prioritera, göra smarta val och mycket mer. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av lite mer verktyg till er som kämpar med stress eller er som har hamnat i en utmattning. Jag hoppas att ni även vill följa den tema-serien här på bloggen!

Tack för ni följt min utmattningsserie!

Vi ses snart igen, ta hand om er! ❤