Vardagssysslor

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!
Nu har vi kommit i gång ordentligt med nya temaserien här på bloggen. Om ni missat dem tidigare inläggen hittar ni dem under kategorin vägen ur utmattning på bloggsidan.

Jag tänker att vi hoppar direkt in i dagens inlägg!

Hur får man egentligen vardagen att gå ihop när man är utmattad och har absolut noll ork till alla vardagssysslor som fortfarande finns kvar och till livet som fortfarande rullar på precis som inget har hänt. Trots att jag knappt kunde förmå mig att ta mig upp ur sängen en stor del av veckans dagar. Det spelade ingen roll att jag hade blivit sjuk, vi behövde fortfarande handla mat, gå ut med sopor, byta lakan, vattna blommorna, gå och hämta posten, betala räkningar, laga middagar och alla andra miljontals sysslor som vardagen består av. Många gånger ville jag bara skita i allt, det var liksom helt bortom mitt förstånd att alla andras liv bara rullade på som inget hänt trots att mitt liv hade kraschat helt. Människor sprang fortfarande till tunnelbanan, jäktade för att hämta barnen på dagis, gick och lunchade med kollegor, stresshandlade alla veckans matvaror på Ica, stack ut för en löprunda efter jobbet och la upp härliga bilder på helgens aktiviteter på Instagram. Precis som inget hade hänt. Men allting var ju annorlunda nu för mig. Mitt liv var ju helt upp och ned vänt och inget var som det tidigare varit.

Trots det gick det ju inte att bara skita i allt. Vi var ju ändå tvungna att få det att funka, i alla fall hjälpligt, för att få livet att åtminstone hålla sig över ytan och inte sjunka helt och hållet.  

Så hur löste jag det här till synes omöjliga dilemmat? Hur klyschigt det än låter blev verkligen tydlig kommunikation det ända som hjälpte. Tydlig kommunikation med sin partner, med min sambo Herman. Jag behövde både för min skull och för vår skull vara så tydlig och ärlig som jag bara kunde med vad som kändes jobbigt och vad som var svårt för mig att göra. Mitt energivalutasystem och mina regler som vi tillsammans tog fram blev så klart en stor del i det här och underlättade vår kommunikation otroligt mycket. Men jag behövde även vara helt ärlig hur jag kände och mådde för om jag inte var det blev det oftast svårt för oss att hantera problem som uppstod. Till exempel att jag tyckte det var extremt jobbigt att vara själv i längre perioder var jätteviktigt att vara ärlig med och det krävde utöver tydlig kommunikation även planering för att det skulle bli så bra som möjligt för oss båda. Herman kunde ju inte alltid vara hemma med mig så vi fick helt enkelt hantera det på bästa sätt.

När det kom till sysslor såsom städning av hemmet, tvätta, laga mat, gå ut med sopor och så vidare blev det hjälpsamt att dela upp varje syssla i flera mindre moment. Om jag behövde städa badrummet och det kändes som en alldeles för stor och överväldigande uppgift att ta tag i blev strategin att dela upp det i arbetet i flera mindre arbeten. Det kunde t.ex. vara att dammtorka, städa toaletten, städa handfatet, rengöra badrumsspegeln, dammsuga och våt torka. Då dammtorkade jag först, tog sedan en paus, fortsatte att städa toaletten, tog en ny paus och tog sedan tag i att städa handfatet. Efter det kanske jag inte orkade mer den dagen. Då bröt jag för dagen och fortsatte sedan nästa dag med att rengöra badrumsspegeln, tog en paus, dammsög badrummet, tog en paus till och våt torkade sedan golvet. På det här sättet slutförde jag till slut sysslan att städa badrummet, bara det att det tog mig två dagar med flera pauser. Men det viktigaste var ju ändå att vi fick ett rent badrum så vägen dit eller tiden det tog spelade ju inte någon större roll.

För mig var det också ett problem att jag när jag väl påbörjat en uppgift, fortsatte och fortsatte tills det att jag var klar. I min iver att vara duktig och klara av att till exempel städa själv glömde jag känna efter, glömde att dela upp arbetet och ta pauser och tänkte inte sluta förens jag var helt klar. När jag var så här envis blev det ofta tokigt och när jag väl var klar med sysslan var jag tok slut och kraschade helt. Och jag var frustrerad för att jag inte ens klarade av att göra det jag själv tyckte inte borde vara några problem alls att göra. I rehabiliteringen fick vi tipset att ställa en timer. På så sätt fick vi en tydlig signal när det var dags att ta en paus och vila eller bryta helt. Just det här sättet fungerade väldigt bra för mig och vi tog med tanken till energivaluta systemet. Genom att justera priserna till poäng per timme blev det lättare att redan i förväg ha en tydlig uppfattning för hur mycket jag skulle klara av och sedan hålla mig till det och ändå få tillräckligt med återhämtning och undvika en krasch.

Det viktigaste är nog ändå att inte ställa för höga krav på sig själv. Lite ironiskt att jag säger så, jag som alltid ställer för höga krav på mig själv. Jag har helt enkelt fått lära mig den hårda vägen. Det är också viktigt att ge dig själv gott om tid. Att det finns utrymme att dra ut en syssla på flera dagar gör uppgiften mycket mer hanterbar och mindre överväldigande. Se därför till att inte ge dig själv några tidsbegränsningar eller deadlines, lägg i stället värdering i huruvida badrummet blev städat eller ej.

Såklart blir ens partner väldigt viktig och en avlastning när det kommer till vardagssysslor. Tyvärr klarar man inte av att ta lika mycket ansvar för hemmet som man vanligtvis gör och därför faller ett större ansvar på ens partner. Det här kan bli svårt och skapa en obalans i förhållandet. I mitt fall fick jag jättebra hjälp från min sambo Herman vilket jag är väldigt tacksam för. Det underlättade mycket att han kunde ta dem vardagssysslor jag verkligen inte klarade av, som att besöka en mataffär för att handla mat eller hålla koll på viktiga saker såsom räkningar, försäkringar med mera. Det var helt enkelt tvunget att bli så att under den här tiden föll ett större ansvar på honom. Det var något Herman inte hade något problem med. Men det blev väldigt svårt för mig att acceptera. Jag fastnade ständigt i någon slags tacksamhetsskuld där jag kände dåligt samvete för min situation och bristande förmåga. Det fick mig att må väldigt dåligt och skapa en känsla av att hela tiden vilja kompensera för mina brister. I och med att jag inte hade så mycket energi till att börja med blev det ganska jobbigt för mig att så pass mycket energi gick åt till känslor av skuld och skam och som ibland även pushade mig till att göra sysslor som jag egentligen inte orkade. Med konsekvensen att jag gjorde av med mer energi än vad jag faktiskt hade som oftast ledde till en krasch eller ångestattack. Det kostade orimligt mycket av mig och dessutom betydligt mer av Herman att ta hand om och skrapa ihop smulorna av mig som återigen kraschat igen. Rent krasst hade det varit enklare för Herman att bara göra den där sysslan själv från första början så jag fick min viktiga återhämtning och den där skitdyra kraschen aldrig blev av.

Men det kan vara svårt och känsligt att prata om och när man är inne i det, svårt att förstå hur skadligt tacksamhetsskuld kan bli. Jag fastnade många gånger i tacksamhetspiralen som triggade samma mönster och händelser och som slutade på samma sätt varje gång. Frustration och lidande för oss båda. Det viktigaste blev helt enkelt att prata med varandra. Våga säga vad man känner och våga be om hjälp.

I nästa inlägg i vägen ur utmattning serien tänkte jag berätta lite mer om hur jag använde rutiner som ett hjälpmedel och verktyg för att ge mig själv bättre förutsättningar att återhämta mig från min utmattning. Följ gärna bloggen Instagram sida eller Facebook sida för att få snabba uppdateringar om nya blogginlägg så att ni inte missar något nytt på bloggen.

Ta hand om er så hörs vi snart igen! ❤

Veckoblogg v.25:Planera semester efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Jag tänkte att vi fortsätter med ännu en veckoblogg. Jag hoppas ni tycker det är kul att få lite uppdateringar från vardagen just nu!

Eftersom förra veckan blev väldigt tuff, gick jag in i den här veckan med inställningen att jag behövde återhämta mig och skapa så bra förutsättningar för mig själv som jag bara kunde.  Strategin var därför att jobba tre dagar hemifrån och två dagar på kontoret samt anpassa arbetsuppgifterna så att jag kunde fokusera på det allra viktigaste. Det visade sig vara väldigt nödvändigt för att ens ta sig igenom veckan. Det är väldigt frustrerande hur tufft det är att gå upp i tid. Framför allt efter 6 timmar på kontoret känner jag mig helt dränerad och tom i huvudet. Men jag vet ju att det kommer ta tid och att det måste få ta den tid det tar.

Att jag blir så himla trött efter mina arbetsdagar, bidrar till min oro för allt kul jag har planerat framöver. Som jag har pratat om i dem tidigare veckobloggarna, har jag så galet mycket att se fram emot under sommaren! Att äntligen ha ork att göra något mer än att bara överleva och att kunna njuta av varma sommardagar med familj och vänner är allt jag ser fram emot just nu. Men det är inte helt utan ängslan och oro som semestern nu kommer närmare för varje dag.

Rädslan för att hamna där jag var för ungefär ett år sedan är ständigt närvarande. Trots att jag mår mycket bättre och att det gått bättre både på jobbet och hemma känner jag hur jag hela tiden ligger på den magiska gränsen. Tankar som: jag vill ju så gärna, det vore så kul, det går säkert, får mig ständigt att göra lite mer än vad jag egentligen orkar. Det är så lätt att jag trillar tillbaka i mönstret av dalar och toppar av energinivåer och aktivitetsnivåer. Det går nästan inte att låta bli att använda upp all energi på en gång så fort jag känner att den finns där, för att sedan ha tomma nivåer eller till och med ett negativt saldo på energikontot.

Det här gör det ganska läskigt att planera semestern. Då blir den där omöjliga balansen otroligt svår att få grepp om. Jag har ingen aning om hur jag ska tänka, hur jag ska resonera och hur jag ska göra för att skapa så bra förutsättningar som möjligt. För mig har alltid semester eller ledighet betytt äventyr, sporta, resa, utmaningar och framför allt få ut så mycket av tiden det bara går. Planeringen har oftast varit optimistisk med ingen som helst hänsyn till saker runt omkring som faktiskt potentiellt kan påverka förutsättningarna. Det har ofta inneburit resor, sova i bilen eller tälta, massa olika sporter och fysisk aktivitet. Men framför allt har jag nog aldrig kommit hem riktigt utvilad från en semester, snarare helt slut. Jag litar därför inte riktigt på mig själv när det kommer till planering, i alla fall inte just nu. Jag vet att när jag planerar blir det alltid maxat och extra allt. Det älskar jag ju egentligen och jag saknar så otroligt mycket att kunna ha den inställningen och att kunna leva på det sättet, men samtidigt vet jag ju att det är en omöjlighet just nu. Så hur ska man egentligen tänka?

Jag är medveten om att jag är lite knäpp, jag har fortfarande extremt svårt att sitta still och blir både tokig och nedstämd av dötid och känslan av att vara uttråkad. Så att inte göra någonting alls skulle inte heller sluta bra.

Med det här i åtanke har jag och Herman resonerat fram och tillbaka i några veckor. Vi båda har verkligen längtat efter att åka utomlands så det var vi ganska överens om, att ifall läget med pandemin tillät, var det något vi ville prioritera. Men bara tanken på att packa, resa, röra sig på flygplatsmiljöer och allt det där som resandet oundvikligt för med sig ger mig ett stresspåslag bara att tänka på. Skulle jag ens klara av det? Och skulle det vara värt det? Vad skulle hända om något blev tokigt? Om jag skulle få en panikångestattack på resande fot? Eller om jag skulle vara helt dränerad och inte lämna sängen under hela vistelsen? Så mycket skrämmande frågor men inga svar.

Efter mycket grubblande, ångest och resonerande kom vi ändå fram till att vi faktiskt ville åka, och vi ser jättemycket fram emot semester i Kroatien. Jag hoppas verkligen att allt ska gå bra! Men vi har faktiskt valt att inte flyga. I stället kommer vi ta egen bil ner. Planen är att köra till Trelleborg och sen ta färjan över till Tyskland. Därifrån vidare till Prag där vi kommer stanna 2 nätter för att dela upp resan lite och sen vidare till Kroatien. Om det är smart att ta bil i stället för att flyga återstår att se. Men det känns ändå som en trygghet att åka med egen bil och ha en bas att utgå från när det kommer till packning. Dessutom känns det som att dagarna blir lite mer flexibla och att vi kan anpassa dagarna efter dagsform mer. Vi har bokat alla boenden med airbnb med avbokningsskydd och som dessutom är ombokningsbara upp till en dag eller några dagar före ankomstdatum.

Det blir så klart mycket körning men vi har ändå försökt dela upp restiden på flera dagar för att det ska bli mer hanterligt för oss båda. Jag har haft väldigt svårt att köra bil överhuvudtaget under i stort sett hela året som sjuk och sjukskriven. Känslan av att inte hänga med i trafiken och det svåra i att hela tiden processa ständiga intryck och ständigt behöva ta snabba beslut var i stort sett omöjligt för min utmattade hjärna. När jag väl började köra lite igen, efter i stort sett ett års uppehåll, kändes det nästan som att övningsköra igen. Jag kände mig osäker och orolig. Dessutom blev jag skrämd och rädd för minsta lilla. Det kostade väldigt mycket energi att köra enbart kortare sträckor. Men efter en period av anpassning känner jag mig nu ganska trygg i mitt bilkörande och kör regelbundet igen. Men såklart är jag orolig för att det ska bli ett problem på resan då vi kommer behöva köra betydligt längre sträckor än de jag är van vid till vardags.

Vi har även sätt till att vi ha stora marginaler i vår beräkning av restid och av totala tiden på semestern. Det känns ändå som en trygghet att veta att det är okej ifall vi behöver korta ner våra kördagar för att orka med resan. Dessutom blir det nog första gången jag reser helt utan cykel eller annan sportutrustning vilket faktiskt känns väldigt skönt. Det blir betydligt lättare packning i alla fall. Det blir första resan på länge där huvudfokus är att bara vara, göra mer spontana utflykter och annars bara ha det härligt och njuta av sol och bad. Det får mig ändå att tro att det ska gå bra.

Men trots att jag tror att vi har tänkt igenom resan ordentligt och försök skapa så bra förutsättningar vi kan är det ju ändå svårt att veta om det faktiskt kommer funka. Att det skulle ta så här lång tid och att jag fortfarande inte kan lita på min egen förmåga känns otroligt frustrerande och får mig och undra hur länge det faktiskt kommer ta innan jag på riktigt kan känna mig helt trygg i mig själv igen. Trots att jag idag känner mig betydligt mycket bättre lever jag ständigt begränsad av min energi och kan aldrig riktigt veta hur mycket jag faktiskt kommer orka imorgon eller nästa helg. Jag är fortfarande väldigt styrd av dagsform.

Senaste tiden har jag reflekterat väldigt mycket över detta. Känslan av att må mycket bättre och känna sig förhållandevis frisk, samtidigt som jag fortfarande känner mig begränsad och många dagar frustrerad över min nuvarande situation. Jag lever så otroligt annorlunda nu jämfört med hur jag levde för några år sedan. Varje gång jag tänker på ”gamla Emelie” och mitt gamla liv, lämnar det en viss längtan och saknad efter hur jag kunde leva då med en viss eftersmak. Men samtidigt vet jag att jag förmodligen aldrig kommer klara av att leva på det sättet igen och att det inte på något sätt är en bra måttstock för ett hållbart liv. Därför är inte bara dumt att jämför mitt mående och min ork idag med den ork jag hade för några år sedan. I det perspektivet blir det också helt orealistiskt att jämföra årets semesterplaner och dem kommande årens semesterplaner med semestrarna jag hade under den tiden jag var som mest aktiv. Det kan vara svårt att acceptera, men ett ont måste jag behöver förhålla mig till. Och vem vet, det här nya sättet att semestra på kanske är bättre. Det vet jag ju inte förens jag faktiskt provat. Hur som helst, ser jag otroligt mycket fram emot sommaren och är säker på att hur det en blir kommer det bli bra😊

Jag vill passa på att tacka alla er som tar er tid att läsa bloggen och följa min resa tillbaka. Nästa vecka är min tanke att påbörja nästa tema-serie med ett introavsnitt. Jag hoppas att även den andra temaserien blir intressant att följa.

Ta hand om er! ❤

Återgång i arbetet

Hejsan hoppsan, hoppas ni mår bra!

I det här inlägget kommer jag att berätta om mina erfarenheter av att börja arbetsträna efter en utmattning. Om du inte läst dem tidigare inläggen i utmattningsserien kan det vara lite svårt att hänga med i texten. Ett tips är därför att gå tillbaka och läsa dem tidigare inläggen innan du läser vidare. Ni hittar dem tidigare inläggen under bloggsidan, gå sedan in på kategorin utmattningssyndrom.

Nu hoppar vi in i dagens inlägg.

Rehabiliteringsprogrammet tog slut i mitten av oktober 2021 och då var det dags att återgå till arbetet på två timmar om dagen (25%). Trots att jag då kommit en bra bit i min återhämtning, fått mer ork, inte längre hade lika oändligt stort behov av sömn och återhämning och framför allt hade fått med mig massa verktyg och kunskaper hur jag på ett bra sätt kunde hantera vardagen, kändes det superläskigt. Jag kände mig inte alls redo. Men enligt mina läkare var jag tydligen det och samtidigt längtade jag verkligen tillbaka till ett normalt liv.

Jag hade varit på kontoret vid 2 tillfällen för att hälsa på under min sjukskrivning, första gången var redan under våren 2021. Min läkare hade sagt att det var jätteviktigt att hålla kontakten med sin arbetsplats för att det inte det skulle bli ett allt för stort steg att komma tillbaka efter sjukskrivningen. Dessutom krävde Försäkringskassan att jag och min arbetsgivare skulle ha ett möte tillsammans och göra en rehabiliteringsplan för återgång i arbetet.

Jag sköt på mötet flera gånger innan jag till slut insåg att jag var tvungen att ta mig dit. Natten innan fick jag en kraftig ångestattack och fick inte många timmars sömn. Förberedelserna på morgonen klarade jag knappt av och jag låg på golvet med ytterkläderna på med rusande ångest innan vi skulle åka.

Det var så mycket jobbiga känslor och ångest förknippade med mitt kontor. Som att stressen satt i väggarna och oron frodades i luften. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag hade blivit sjuk, att jag inte klarade av att jobba och att jag lämnat alla kollegor i sticket. Jag skämdes för att jag var ung och bara hade jobbat där i drygt ett år, mer än så klarade jag tydligen inte av. Och minnena från hösten var så starkt präglade av mycket jobb, stress, ont i magen, ont i huvudet, illamående och alla andra symtom jag hade kämpat med.

Det underlättade mycket att jag hade varit och hälsat på kollegorna på kontoret innan det var dags att börja arbetsträna. Men obehaget av att komma in till kontoret fanns ändå kvar. Vi hade tillsammans med Kognitiva Teamet Rehab gjort en bra plan för min återgång i arbetet. Det var otroligt hjälpsamt att ha med dem på mötet så att min arbetsterapeut kunde lyfta de viktigaste frågorna och föra min talan då jag knappt kunde ta till mig eller förstå vad som sas under mötet. Jag fick väldigt bra stöd av min arbetsgivare under hela min sjukskrivning och rehabilitering. Det är jag väldigt tacksam för då jag vet att många av mina rehabkompisar inte alls fick samma stöd.

Trots ett bra stöd och goda förberedelser fick jag en rejäl käftsmäll av att utsätta mig själv för den verkliga världen igen. Jag hade förberett mig på att det skulle bli tufft och att det skull ta lång tid innan jag kände mig ”som vanligt” igen men trots det var jag inte redo för alla stormar av känslor återgången skulle medföra. Återigen kom känslan av att känna sig överkörd av intryck och jag behövde extremt mycket återhämtning efter mina 2 timmars arbete. Det fanns inte längre ork för dem rutiner jag sakta byggt upp så som att gå promenader, laga middagar, se filmer, kunna umgås med familjen osv. I stället behövde jag sova och återhämta mig resten av dagen. Men med anpassningar som gjorde att jag kunde jobba stor del av tiden hemifrån och förenklade arbetsuppgifter klarade jag ändå av det.

Men vad som nästan blev ännu jobbigare än den fysiska tröttheten var den mentala biten. Det blev så extremt tydligt för mig att jag inte var mig själv längre. På jobbet var jag tyst och tillbakadragen och jag orkade inte delta i diskussioner eller socialt umgänge. Jag kände inte heller igen min egen arbetsförmåga. Huvudet var trögtänkt, koncentrationen var nästan konstant frånvarande, arbetsminnet borta och jag kände mig oftast allmänt korkad. Mitt sociala liv med vänner hade under tiden som sjukskriven prioriterats bort helt och inte heller nu kände jag vare sig ork eller lust att umgås med människor. Jag kände mig väldigt isolerad. Det samtidigt som jag inte längre klarade av att göra saker som jag tidigare blivit glad av och älskat att göra. Planen för min återgång var att jag under ca 6–7 veckor skulle arbeta 25% och sedan trappa upp till 50%. Men det tog tid för mig att anpassa mig till arbetet och krävdes därför mer tid än ursprungsplanen. Först i slutet av januari 2022 var jag redo att öka arbetsbelastningen till 4 timmar om dagen (50%)

Är ganska nöjd med mitt hemmakontor 😊

Det var allt för den här gången. Följ gärna bloggens instagram-konto för uppdateringar vid nya publiceringar på bloggen. Målet är att publicera ett inlägg i veckan, men eftersom jag måste ta hänsyn till varierande ork och det pågående vardagslivet kan jag inte garantera ett nytt inlägg varje vecka. Jag håller fortfarande på att återhämta mig från min utmattning och jobbar dagligen med att hitta fungerande rutiner och balans i tillvaron. Men det har varit väldigt kul och hjälpsamt för mig att få skriva och dela med mig av mina tankar och erfarenheter så jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta med det, på en lagom nivå.

Ta hand om er! ❤

//Emelie

Den akuta fasen del 2

Hej igen, jag valde att dela upp den akuta fasen i två inlägg. I första delen beskrev jag den initiala kraschen. Om du inte läst det inlägget, gör gärna det innan du fortsätter läsa del 2.

Vid det första besöket hos den nya läkaren brast allt och jag grät förmodligen hela besökstiden. Jag var så frustrerad, arg och ledsen på hela situationen och ville bara känna mig som vanligt. Jag ville inte vara den svaga och ömtåliga tjejen som jag hade blivit. Ärligt talat vet jag inte ens om vi faktiskt pratade om något särskilt under dem första besöken. Jag kom dit med några veckors mellanrum, berättade hur dåligt jag mådde och åkte hem med ett förlängt läkarintyg. Men ju mer tiden gick desto mer ångest och oro fick jag och jag började känna mig mer och mer nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag drunknade i känslor av skuld, skam och prestationsångest. Inget kändes roligt och självförtroendet var i botten. Jag var tvungen att skärma av och isolera mig för att klara av vardagen. Jag som hela mitt liv varit en tidsoptimist och haft extremt svårt att bedöma tid klarade plötsligt inte av att ens veta vilken tid på dygnet det var. Det stressade upp mig så otroligt mycket att se hur timmarna bara flög i väg utan att jag ens klarat av att ta mig upp ur sängen och äta frukost. Jag kunde få ett kraftigt stress- och ångestpåslag bara av att veta vilken tid klockan visade. Vetskapen fick mig att dra paralleller till vad jag skulle gjort om jag inte var sjuk. Kanske skulle jag haft ett avstämningsmöte på jobbet, tränat på gymmet eller lagat middag. Det triggade så mycket prestationsångest att jag inte längre klarade av att leva ett vanligt liv. Jag som så länge jag kan minnas varit en ”duktig flicka”, flitig student, driven elitidrottare, ambitiös ung kvinna i byggbranschen, utlandsstudent boende i USA och självständig från tidig ålder. Jag hade byggt upp hela min identitet kring mina prestationer. Min självkänsla och mitt självförtroende var helt beroende av att prestera. Det satt liksom ihop, prestationer var allt jag visste, det jag byggt mitt liv på, allt jag kände till. Därför var det otroligt skrämmande att inte längre kunna prestera. Vem var jag då? Hur skulle min omgivning reagera nu? Vad skulle alla tycka? Jag kände mig misslyckad och värdelös och blev mer och mer styrd av min ångest.

Som tur var hade jag min underbara sambo vid min sida under hela den här perioden och han förstod mig många gånger bättre än vad jag själv gjorde. Hade hittade små knep som hjälpte mig genom den tuffa vardagen. Flera veckor hade vi post-it lappar över alla klockor i lägenheten för att jag skulle slippa se tiden. Han körde mig till alla läkarbesök och hjälpte mig att köpa brusreducerande hörlurar och solglasögon med styrka. Han skrev lappar med peppande fraser och påminnelser och satte upp på speglar och dörrar. Han skötte allt det vardagliga hemma med handling och städning. Jag förstår inte hur han orkade. Han fanns alltid där för att trösta när jag grät hysteriskt dag som natt, han kom och la sig med mig på badrumsmattan mitt i natten och höll om mig samtidigt som han pratade lugnande, han satt i sängen och vaggade mig igenom de värsta ångestattackerna. Han drog upp mig i sängen och tvingade mig att göra knäböjningar med honom som stöd för att skingra mina tankar trots att jag protesterade och gjorde motstånd. Men han visste att den enkla grejen, att ställa sig upp och göra något fysiskt faktiskt hjälpte mig och många gånger fick mig att må bättre. När inte ens han orkade eller om han verkligen behövde få klart något skolarbete ringde han till mamma som kom direkt och bytte av honom. Då var det hon som vaggade mig i sängen, lyssnade, försökte förstå, försökte lugna.

Hela våren flöt på som i en dimma där jag pendlade mellan att drabbas av brutala ångestattacker och helt utmattad sova mig igenom dagarna. Vissa dagar kunde jag ligga på soffan och se på tecknade barnfilmer, gärna samma film flera gånger i rad eller åtminstone en film jag sett förut. Mer intryck än så klarade inte hjärnan av. Det var ett mysigt sällskap men gjorde ingenting om jag somnade till eller tappade fokus. Jag fick antidepressiva och sömnmediciner utskrivna. Det var med blandade känslor jag påbörjade den medicineringen. Insättningsperioden var tuff och mina problem förvärrades ytterligare. I slutet av maj upplevde jag min första panikångestattack och den skrämmande känslan av hur ångest kan orsaka så starka fysiska och psykiska symtom att man tror att kroppen ska lägga av på riktigt. Jag var ute när panikattacken kom, på väg hem från mitt första gruppterapitillfälle. Allting gick så snabbt, jag blev yr och illamående, fick svårt att andas och tappade helt tid och rum. Jag lyckades ringa Herman och pratade med honom direkt i mina hörlurar, jag minns hur rädd jag var. Han pratade lugnande med mig och lyckades hitta mig via platsinformationen från min mobil. Jag minns inte mycket mer från själva händelsen förutom att han pratade med mig ända tills han kom med bilen. Då låg jag i gräset i ett villaområde ganska nära där vi bor. Han fick in mig i bilen. Väl hemma i garaget var det som om attacken intensifierades. Jag svimmade i garaget och Herman fick bära mig upp i lägenheten. Jag var helt slut i dagar efteråt, det var som att jag sprungit flera Marathon på rad och kroppen ansträngt sig till absoluta bristningsgränsen. Jag fick flera panikångestattacker under den här perioden i olika sammanhang, vid några tillfällen svimmade jag. Men jag har inte haft någon mer panikångestattack sen sensommaren 2021.

Till alla prestationsprinsessor och prestationsprinsar som läser det här vill bara säga att ni är så mycket mer än era prestationer. Det är så lätt att man fastnar i en roll där man är ”cyklist”, ”elitidrottare”, ”pluggis”, ”smart”, ”lyckad” eller vad som helst som bygger på ens prestationer. Det är så lätt att bygga sin identitet och självkänsla runt den rollen och att både man själv och andra begränsar en till att vara det. Vi lever i ett samhälle som prisar framgång, det uppmuntras att utmana sig själv och drömma stort, det är prestigefullt att ha mycket och göra och jobba mycket, att vara stressad tyder på att man är driven och ses ofta som ett tecken på framgång av omgivningen. Men varför? Mår vi bra av att driva oss själva så hårt och leva upp till idealet av en framgångsrik nutidsmänniska? Hur påverkar det ungdomar och unga vuxna att växa upp i ett mer och mer stressat samhälle?

Jag som idag ser mig själv som en utbränd perfektionist och ”prestationsprinsessa” kan inte låta bli att ifrågasätta det beteendet och den syn som faktiskt präglar samhället idag. Samtidigt som jag fått med mig så mycket positivt från att ha varit en ”prestationsprinsessa” och jag är glad och stolt över allt jag upplevt och åstadkommit. Därför känns det väldigt svårt och motsägelsefullt för mig. Det är svårt då det inte finns något rätt eller fel och svårt för att det som att gränsen mellan vad som är bra och vad som blir för mycket är svår att urskilja. Jag har fortfarande inget svar på huruvida det är bra eller dåligt att framgång är så viktigt för oss och för mig. Men det är väl som med allt annat, att allt är bra i små doser och att lagom är bäst. Jag vet i alla fall att som jag levde före min utmattning var inte bra för mig, det var inte lagom och därför var det inte hållbart.

Den akuta fasen del 1

Hej igen!

Som jag beskrivit i tidigare inlägg är det vanligt för många som hamnar i en utmattning att problemen kommer stegvis och med tiden och blir värre och värre. Men för många är det en tydlig tidpunkt eller händelse där symtomen förvärras kraftigt. Det beskrivs ofta som en krasch eller att man går in i väggen. Så var det för mig.

Det var en sen söndagskväll. Vi hade under helgen målat om och tapetserat i vår lägenhet och höll på att röja undan efter helgens arbete. Det sista vi skulle göra innan det var dags att gå och lägga oss var att gå ner med diverse materiel till vårt källarförråd. När vi kom tillbaka upp till lägenheten var jag först in genom dörren Herman kom efter. Han drog igen dörren bakom sig samtidigt som jag satte mig på huk för att ta av mig skorna. Klockan som vi precis hade satt upp på väggen ovanför dörren lossnade av smällen och lyckades träffa mig i huvudet. Här bör tilläggas att det inte var genialiskt att sätta upp en väggklocka med dubbelhäftande tejp, men så hade det i alla fall gått till. Herman tyckte nog att det hela var ganska komiskt innan han insåg vilken skada den till synes ofarliga klockan hade orsakat på mitt huvud. Jag blev yr, illamående, fick fruktansvärt ont i huvudet men blev aldrig medvetslös. Min första tanke var att jag hade fått en hjärnskakning trots det orimliga att det bara var en liten klocka som orsakat skadan. Men om man som jag har haft 5 tidigare hjärnskakningar, varav 4 under ganska tät följd, var det svårt att inte se likheterna med dem symtom jag upplevt då. Dessutom visste jag hur känslig jag hade blivit för smällar mot huvudet, minsta lilla som att råka slå i en lampa eller skåplucka kunde ge mig huvudvärk i dagar.

Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket mer av den kvällen. Men morgonen efter kom jag bokstavligen inte upp ur sängen. Det var en tidig måndagsmorgon (runt kl. 5) och jag skulle in till kontoret som vanligt. Jag tror knappt att jag vare sig hörde eller reagerade på alarmet. Allt var som i en luddig dvala och kroppen kändes som bly. I efterhand har Herman berättat att det var först vid det här tillfället som han faktiskt började bli orolig över klockincidenten kvällen innan. Han lyckades inte få kontakt med mig och jag pratade osammanhängande. Till slut bestämde han att jag inte kunde åka in till kontoret den dagen, han stängde av alarmet och lät mig sova vidare. Det här var väldigt olikt mig då jag i normala fall alltid vaknar direkt och flyger upp på första signalen.

Till slut var jag tillräckligt vaken för att ta mig upp ur sängen. Jag försökte logga in på jobbets nätverk med stor möda, fick anstränga mig maximalt för att ens komma ihåg hur inloggningen skulle göras och vilket lösenord jag hade. När jag till slut kom in i mejlen kom en extrem trötthethet och fruktansvärd huvudvärk. Det var olidligt att läsa i skärmens skarpa ljus. Jag gav upp och la mig på soffan, fortfarande i morgonrock och utan vare sig kaffe eller frukost i systemet. Jag föll snabbt tillbaka i samma dvala och sov förmodligen större delen av den dagen. Även dem följande dagarna under dem första veckorna flöt på i samma dvala. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den första tiden. Jag hade ett oändligt sömnbehov och var extremt känslig mot skärmar, ljud och ljus. Jag ville helst ligga i sängen med släckta lampor i tystnad. Efter någon dag lyckades jag sjukanmäla mig från jobbet och berättade för mina kollegor att jag hade slagit i huvudet och förmodligen att fått en lättare hjärnskakning. Jag bedömde att jag behövde några dagars hjärnvila för att kunna återhämta mig ordentligt innan jag kunde komma tillbaka till jobbet. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga berätta att hjärnskakningen orsakats av en klocka.

Men dagarna blev till slut 2 veckor utan någon som helst förbättring och nu behövde jag ett läkarintyg för att fortsatt kunna sjukskriva mig från arbetet. Jag kontaktade vården via min sjukvårdsförsäkring och fick snabbt tid hos en privat neurolog. Inte helt oväntat diagnostiserade neurologen mig med en kraftig hjärnskakning och 2 veckors heltidssjukskrivning med ordinerad hjärnvila. Han verkade ganska bekymrad över mina kraftiga symtom efter en så pass liten påverkan på hjärnan och min historik med flera hjärnskakningar. Därför skickade han en remiss till hjärnröntgen. Han sa att han ville utesluta en blödning eller andra hjärnskador. Hjärnröntgen visade som tur var inget avvikande men trots det hade symtomen inte försvunnit och det hade nu gått ca 4 veckor från klockincidenten. Utöver mina tidigare symtom hade jag även fått fler symtom som inte passade in i mönstret av en hjärnskakning. Jag började få ångestattacker, katastroftankar/allmän oro och känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Jag blev överväldigad av minsta lilla och klarade inte av några som helst intryck. Jag kunde få ångestattacker då jag grät i timmar utan någon större anledning. Neurologen var väldigt frågande till mina nya symtom och förlängde min sjukskrivning. I sjukintyget stod det att jag genomgick en ”depressiv episod”. Neurologen började ställa fler frågor kring min livsstil och arbetssituation men jag varken förstod eller orkade ta in varför frågorna var aktuella. Till slut skickade han en remiss till en specialistläkare med stressinriktning. Det var först när jag fick träffa henne, ca 6 veckor efter kraschen, som jag för första gången förstod att jag kanske inte alls hade fått en hjärnskakning och att mina symptom kanske berodde på något annat.

Jag väljer att pausa här. Fortsättning följer i del 2.