Sömn

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er.

Ibland snurrar vardagen på och man får hålla i sig ordentligt för att kunna hänga med. Lite så har det varit för mig de senaste veckorna. På jobbet håller vi på att starta upp nya och spännande projekt samtidigt som min roll, enligt mina egna önskemål och intressen, sakta men säkert ändras och utvecklas mot nya arbetsuppgifter. Det känns kul. Det känns spännande. Framför allt känns det väldigt utvecklande. Men det är och har nog alltid varit en väldigt svår balansgång för mig. Balans mellan att gasa och bromsa. Tidigare har det tagit längre tid, jag tålde helt enkelt mer, före jag började känna att det här blir för mycket och jag måste dra mig undan och vila. Nu är marginalerna mycket mindre och jag känner mig ofta frustrerad över att vara mer ”sårbar” framför allt i jobbet. Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att det är något bra. Jag har vässat mina inre bromsar och kan numera hjälpa mig själv med lite bättre förutsättningar i arbetslivet.

Men jag har fortfarande svårt att se och agera på dem tidiga signalerna att jag börjar köra slut på mig själv. Så jag försöker hitta olika indikationer i min vardag som kan hjälpa mig i min egen analys av nulägets mående. En indikation är känslor av oro och ångest som ofta triggas när jag på något sätt belastar mig lite mer än vad jag borde. En annan är sömnen. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, mina mönster och framför allt om mina sömnrutiner under den här perioden. Under perioder som jag gasar för hårt och vilar för lite blir det tydligt på min sömn. Det blir ofta svårt att somna på kvällarna med tankarna rusandes. Då sover jag oftast mer ytligt och blir mer lätt störd. Jag brukar även vakna tidiga morgnar utan att kunna somna om, trots att jag skulle behöva det, är det som att hjärnan bara vill upp och göra saker så fort som möjligt. Därför sover jag ofta färre antal timmar och känner mig allmänt tröttare perioder då jag gasar lite för mycket.

I dagens inlägg tänkte jag prata mer om hur jag har jobbat med sömnen under min rehabilitering efter min utmattning. Dels hur jag aktivt jobbat med för att förbättra min sömn och vad jag fortfarande gör för att ge mig själv de bästa förutsättningarna att sova gott och återhämta mig på ett bra sätt.

Nu hoppar vi direkt in i dagens inlägg!

Många upplever stora problem med sömn i uppbyggnadsperioden av en utmattning. Och det hade även jag. Jag hade svårt att somna på kvällarna, jag sov oroligt och vaknade till flera gånger på nätterna och jag vaknade tidiga mornar och kunde inte somna om trots att jag verkligen behövde sova mer. Efter kraschen är det däremot vanligt att ha ett enormt sömnbehov, där det känns som att man bara sover och sover utan att känna att man får någon som helst återhämtning. Och det hade även jag. När dem första mest akuta veckorna efter själva kraschen hade passerat fick jag som jag berättat om tidigare, stora problem med ångest och kämpade även med panikångestattacker. Det försämrade min sömn återigen trots att jag fortfarande upplevde ett förökat sömnbehov. Bland annat därför, beslutade jag i samråd med min läkare att påbörja en akut insats med medicinering av sömnmedicin. Det gjorde stor skillnad för mig och underlättade under den svåraste perioden. Jag somnade ganska exakt 2 timmar efter jag tagit medicinen, varje dag, och sov oftast igenom hela natten. Det var en stor lättnad. Då började jag även med rutinen att ta medicinen samma tid varje dag och använde ett alarm på mobilen för att inte glömma. Att få en så pass regelbunden och tydlig sömnrutin tror jag även gjorde stor skillnad för mig under den här perioden.

Jag har ju redan berättat mer om mitt sjukdomsförlopp och min återhämtningsperiod så jag kommer inte gå in så mycket mer på det i det här inlägget. Men som jag tidigare berättat om fick jag en dipp och mådde sämre igen under hösten och vintern 2021 då jag började att jobba deltid. Jag tror att den ångest som jag kämpade med då bidrog till att sömnen återigen försämrades och gjorde mig mer sårbar trots att jag fortfarande åt sömnmedicin regelbundet. Det som hjälpte mig då var faktiskt min KBT-behandling som hjälpte mig att hantera min ångest och psykiska ohälsa samt ett eget intresse av att lära mig mer om sömn. Jag försökte leta information på egenhand för att lära mig mer om hur jag själv kunde förbättra min sömn. Jag försökte utöka min sömnrutin, började att föra en enklare sömndagbok och andra trackers för att få en bättre överblick av mitt mående och en bättre förståelse för vad som påverkar mitt mående.

Jag kan dela med mig av massa spännande och givande fakta om sömn och olika tips för bättre sömn, men jag vet att alla är olika och hjälps av olika saker samtidigt som det finns andra som är mycket bättre på ämnet än vad jag är. Så i stället för att ösa massa fakta om sömn delar jag med mig av några boktips😊

Om du är intresserad av att lära dig mer om sömn kan jag tipsa om boken: Sömn, sömn, sömn skriven av Christian Benedict och Minna Tunberger.

En annan intressant bok om du vill nörda ner dig ännu mer i sömn, är boken: Sömngåtan skriven av Matthew Walker. Den här boken är dock väldigt mycket längre och går in mer på djupet så kanske inte förstahandsvalet om du vill lära dig mer om sömn.

Det finns även flera bra källor om du vill lära dig om sömn. Du kan alltid kontakta din vårdcentral och prata med din läkare. På bland annat 1177.se, kry.se, hjärnfondens hemsida med flera finns det massor att läsa och lära om sömn. Det finns även KBT-behandlingar för bättre sömn som man kan söka genom vården.

Jag kämpade på med KBT, deltidsarbete och allt jag lärt mig om återhämtning från rehaben under våren 2022. Måendet gick upp och ner och jag hade en del bakslag som påverkade sömnen men sakta men säkert mådde jag bättre och bättre. I början av sommaren 2022 sa min läkare att han gjorde bedömningen att det kunde vara läge att trappa ner och avsluta sömnmedicineringen helt. Det kändes såklart som en stor lättnad då i princip alla mediciner jag fått under min utmattning gett mig mer eller mindre biverkningar. Jag började smygande att trappa ner medicineringen men fick direkt kraftiga bakslag och nätter med extremt lite och orolig sömn. Det stressade såklart mig som fortfarande var väldigt sårbar och behövde all sömn, vila och återhämtning jag kunde få för att klara min nya vardag med deltidsarbete. Jag pratade om min oro med min läkare, och eftersom jag dessutom var i processen att trappa ner min antidepressiva medicinering som gav mig en del utsättningssymtom, bestämde vi att jag skulle avvakta med att trappa ner sömnmedicineringen. Jag fortsatte med min ursprungliga dos sömnmedicin under hela sommaren 2022.

I slutet av sommaren, efter några veckor tillbaka på jobbet (på heltid!) och när jag hade slutat helt med min antidepressiva medicinering, gjorde jag ett nytt försök. Och då gick det bättre. Det tog kanske 2–3 veckor för mig att trappa ner helt och under den perioden var sömnen ganska mycket upp och ner. Det påverkade såklart mitt allmänna mående och gjorde mig mer sårbar under den perioden så jag tror det är viktigt att ge sig själv bra förutsättningar när man ska trappa ner sin medicinering och ha tålamod. Tålamod kanske inte är min starkaste sida, men jag har fått träna tålamodet rejält under min utmattning. Enligt min erfarenhet är det i alla fall inte en bra idé att trappa ner olika typer av mediciner på samma gång, det blir en onödigt stor belastning. Om du kan undvika det är i alla fall mitt tips att låta bli.

Nu, någon vecka senare är sömnen för det mesta ganska stabil. Men det är jätteviktigt för mig att hålla i mina sömnrutiner och rutiner. Jag märker tydligt hur sömnen påverkas dagar jag överbelastat mig för mycket, antingen fysiskt eller kognitivt. Så det känns lite som en ständig balansgång. Samtidigt som jag vet hur viktigt det är för mitt välmående att sova bra. Jag har en Garmin klocka (Venu2) som är till stor hjälp för mig att få hälsodata som jag kan koppla till mitt mående och få större förståelse för mig själv och vad jag behöver för att må bra. Den visar bland annat sömn tid och sömnpoäng som ger ett mått på kvalitén på sömnen. Jag använder min Garmin enbart för hälsostatistik och inte för att mäta prestationer som jag tidigare gjorde. Men det kan jag verkligen tipsa om, om du också vill lära dig mer om dig själv och bli bättre på att se samband mellan olika delar i din vardag. Det är ett klockrent hjälpmedel!

Det var allt jag tänkte prata om i dagens inlägg om sömn. Jag hoppas ni får med er något ni kan ha nytta av själva om ni vill lära er mer om sömn och sova bättre. Nästa inlägg blir det sista i temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om tankar och känslor. För att inte missa det inlägget eller några andra inlägg på bloggen följ gärna bloggens Instagram eller Facebook sida.

Ta hand om er och jag hoppas ni får en mysig helg!

Att vara social efter en utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

Nu känns det verkligen som hösten är här och som att väderomslaget gick fort. Jag tycker dock det känns ganska mysigt och ser fram emot fina höstdagar ute i skogen och mysiga hemmakvällar.

I dagens inlägg kommer jag prata lite mer om relationer men med fokus på kompisar. Nu är det några inlägg kvar i temaserien vägen ur utmattning som kommer att handla om medveten närvaro, sömn, perfektionism och tankar och känslor. Jag hoppas att ni även vill vara med och följa dessa här på bloggen. Om ni missat några av dem tidigare inläggen som handlat om: aktivitetsbalans, vardagssysslor, rutiner, planering och listor, träning efter en utmattning och hur en utmattning påverkar ens relationer, finns alla på bloggsidan under kategorin vägen ur utmattning.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

Sociala sammanhang och att umgås med människor var många gånger svårt och kostade väldigt mycket energi när jag mådde som sämst, det kan kännas svårt fortfarande trots att jag kommit långt i min återhämtning. Då förstod jag nog inte, varför jag upplevde det som en näst intill omöjlig aktivitet att träffa kompisar. Jag har alltid sätt mig själv som en väldigt social person och kompisar har alltid varit en viktig del i mitt liv. Men nu blev det jättesvårt. Jag skämdes verkligen över att jag inte orkade vara närvarande i mina vänners liv, jag orkade inte träffa dem, jag orkade inte prata med dem på telefon, jag orkade inte ens smsa eller hålla kontakt via sociala medier. Jag hade i stället ett stort behov av att vara i min lilla bubbla hemma i lägenheten med Herman med så lite intryck från omvärlden som det bara gick. Jag är så ledsen och vill verkligen be om ursäkt till alla mina kompisar som läser detta, be om ursäkt för att jag bara försvann och be om ursäkt för att jag varit frånvarande under en lång period. Samtidigt vet jag att jag inte har något att be om ursäkt för, jag vet att mina vänner förstår eller i alla fall inte lägger någon skuld på mig för att jag behövt isolera mig när jag blev sjuk. Men jag vill att ni ska veta att jag saknar er, jag tänker på er och jag hoppas att ni vill ta upp kontakten igen när jag känner mig redo.

Nu blev det en tung start på det här inlägget vilket inte var meningen men samtidigt en viktig del i det jag vill säga med inlägget. Det var så mycket med att vara social som var jobbigt för mig. Dels var det svårt med alla intryck man utsätts för i ett socialt sammanhang, dels att behöva koncentrera sig till max för att lyssna på en konversation, bearbeta och förstå det som sagts och sen leverera ett lämpligt svar för att hålla liv i samtalet. Jag kunde bli helt slut, så trött jag tidigare blivit efter en cykeltävling eller ett tufft träningspass, efter ett kortare samtal.

Men även förberedelserna inför en träff, fest eller fika med en vän kunde var minst lika jobbiga. Först oron över en bokad tid som kunde skapa galet mycket stress i min sjukskrivna vardag. Jag kunde aldrig lita på att jag om några dagar, alltså vid den bokade tiden, skulle må tillräckligt bra för att orka ens gå upp ur sängen eller lämna lägenheten. Den ovissheten slukade all min energi och tog mer än så dagarna innan en bokad tid. Jag var så fruktansvärt påverkad av tiden. Jag ville verkligen inte ställa in och återigen skicka ett sms med texten, jag mår inte bra kan vi ses någon annan dag. Men det var som om jag undermedvetet visste att det varje gång skulle bli så.

På samma sätt ville jag verkligen inte missa högtider. Fester, födelsedagskalas, jul och påsk är alla sådana tillfällen där man träffar många av sina nära och kära och tar tid för att umgås och fira. Även det stressade mig mycket eftersom jag så gärna ville vara med, men orkade nästan aldrig. Jag blev alltid så arg och besviken på mig själv när jag återigen fick ställa in eller tacka nej till något jag verkligen sett fram emot.

Men trots att det kostade mycket av min energi och gjorde att jag behövde mycket återhämtning både före och efter var det ändå väldigt viktigt för mig att umgås med vänner och familj. Jag blev nedstämd och deppig när jag var som mest isolerad. Därför försökte jag och Herman hitta olika strategier som skulle underlätta för mig och skapa bättre förutsättningar för att faktiskt orka vara med och träffa familj och vänner, i alla fall ibland.

Ett sådant knep var att inte boka in en tid långt i förväg. Ibland var inte det så praktiskt för andra men det gjorde det mycket lättare för mig när jag var tydlig mot andra vad som funkade och vad som inte funkade. När jag var tydlig med att min dagsform varierade mycket och att jag vissa dagar inte skulle orka ses var det lättare för mig att inte stressa upp mig så mycket över att jag var tvungen att ha en bra dagsform just den dagen då vi planerat att ses. På så sätt fick jag inte lika mycket skuldkänslor om jag råkade ha en dålig dag och behövde ställa in.

En annan sak var att planera och förbereda för att se till att jag var utvilad och hade energi nog att orka vara social en kortare stund. Det gjorde jag genom att se till att det fanns tid och utrymme för vila dagarna före och efter en social tillställning. Jag fick helt enkelt vila mig i form och sedan återhämta mig i form. Då blev det lite lättare att hantera den dipp eller det bakslag som kom efter en social urladdning. Då kändes det som att jag valde när jag ville vara social och sedan prioriterade min energi före och efter för att vara säker på att jag hade bra förutsättningar att orka det jag hade valt. Mitt energivalutasystem och mina regler blev ett bra hjälpmedel för att hantera min sociala planering. Jag satte upp regler för mig själv som till en början var max ett socialt sammanhang i veckan och sedan aldrig två sociala dagar i rad. Dem här reglerna gjorde att jag ibland orkade vara med. Genom att sätta en energikostnad på att vara social i mitt energivalutasystem kunde jag även förutse i förväg hur länge jag skulle klara av att vara social utan en totalkrasch näst följande dag. Priset sattes per timme och då kunde jag i förväg bestämma en tidsbegränsning för mig själv, till exempel jag orkar vara med på den här födelsedagsfikan 2 timmar, sen måste jag hem och vila. Ibland kan det dock vara svårt att hålla sig till ursprungsplanen när man har så himla kul och trevligt i stunden men då kan det vara bra att berätta för vännerna, familjen och kanske din partner om hur länge du kommer att klara av att vara med och be om hjälp att påminna dig när tiden är slut.

Ett annat tips är att ta pauser under en socialsammanställning. Gå undan en stund för dig själv och vila från intryck för att sedan orka gå tillbaka och vara med en stund till. Planera gärna i förväg hur många pauser och hur ofta du ska ta dina pauser. Och berätta även om pauserna för andra som kan hjälpa att påminna dig om du glömmer i stunden.

En annan sak som varit superviktig för mig och som jag alltid har haft med mig så fort jag gjort någonting är mina Bose, mina brusreducerande hörlurar. Dem har varit grymma att ha på sig i stökiga miljöer med mycket ljud eller vid ett middagsbord med flera samtal pågående samtidigt. Lite av bakgrundsljudet tas bort och gör det lättare att fokusera. Det bästa är att jag kan prata med andra trots att jag har hörlurarna på mig och det gör det lättare för mig att vara med trots en stökig miljö med mycket intryck. Jag kanske ser lite lustig ut eller får förvånade blickar men jag har vant mig vid att vara lite av en udda fågel. Så länge hörlurarna hjälper mig så mycket som dem faktiskt gör bryr jag mig faktiskt inte. Hörlurarna åker fortfarande på när jag går på restaurang, på jobbet, födelsedagsfester, på konserter, dansar i en bar och alla andra gånger dem hjälper mig att faktiskt vara med och umgås med andra. Det kändes dock lite oartigt att sitta med hörlurar på min fasters mans konsert i våras. Ett annat tillfälle i somras var jag på kryssning med familjen på mammas sida, en present mormor fick när hon fyllde år i höstas. På kvällen drog mamma och moster ut oss på dansgolvet och då var självklart lurarna på. När vi stod där i cirkel och dansade kom en tjej fram till mig och frågade: vad lyssnar du på? Först blev jag bara förvånad och förstod inte riktigt frågan men sen brast jag ut i skratt. Jag hade inte ens tänkt på att någon kunde tro att jag lyssnade på egen musik där på dansgolvet.😂

Hoppas ni tyckt det varit intressant att höra om mina tips och erfarenheter om hur jag gjorde för att återhämta mig från en utmattning. Om ni missat någon av dem tidigare inläggen ur temaserien vägen ur utmattning finns som sagt alla inlägg på bloggsidan under kategorin vägen ur utmattning. Nästa veckas inlägg kommer att handla om medveten närvaro och mindfulness. Följ gärna bloggsidan på Instagram eller facebook för att inte missa några uppdateringar eller nya inlägg på bloggen.

Ha det så bra, jag hoppas vi hörs snart igen!

Hur en utmattning påverkar ens relationer

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er!

För er som kommit i gång med jobbvardag och vardagsrutiner hoppas jag att ni ändå kommer ihåg att njuta lite av härliga sommarkvällar och fina helger ett tag till. Det kännas väldigt dubbelt så här på slutet av sommaren där en del av mig ser framemot rutiner, vardag och nystart och en del av mig inte vill lämna sommaren och semesterkänslan så snabbt. Men den här hösten känns faktiskt väldigt bra på många sätt för mig. Jag är tillbaka på jobbet och jobbar heltid igen och det funkar faktiskt ganska bra, jag har mer energi över i vardagen och orkar med att göra mer av saker jag tycker om och mår bra av och framför allt känns det som att restriktionerna och pandemin har lättat något för stunden i alla fall vilket gör att vi äntligen kan umgås lite mer med nära och kära som tidigare. Allt det här gör att jag känner mig riktigt taggad, med ny energi och med hög motivation för den kommande hösten.

Dagens inlägg är en fortsättning på temaserien vägen ur utmattning och kommer handla om hur en utmattning påverkar ens relationer. Varning för ett längre inlägg med det kändes viktigt för mig att få med allt jag ville säga och ville inte heller dela upp inlägget i flera delar. Jag hoppas ni orkar med att läsa hela inlägget och fortfarande tycker innehållet är givande och intressant.

Om ni missat några av dem tidigare inläggen i den här temaserien eller ur den tidigare temaserien utmattningssyndrom finns båda två på bloggsidan under kategorierna vägen ur utmattning och utmattningssyndrom.

Men nu hoppar vi in i dagens inlägg!

I ett av dem tidigare inläggen i den här temaserien, vardagssysslor, pratade jag om hur en utmattning kan påverka ens relationer och jag berättade lite om hur jobbigt det var med tacksamhetsskuld mot ens partner och hur svårt det är att förhålla sig till att man inte längre orkar att hjälpa till lika mycket hemma och bidra i vardagen. Utöver det var i alla fall jag även i stort behov att få tröst och stöd framför allt ångestfyllda dagar och dagar då jag även utvecklade ångestattacker och panikångestattacker. Då kanske Herman behövde lugna ner mig, hantera en situation där jag svimmade eller helt enkelt bara försöka trösta en hysteriskt gråtande tjej. I perioder då jag mådde som sämst hade jag extremt svårt att vara själv i längre perioder och stort behov av att prata om min ångest och oro. Då fick Herman agera psykolog och vårdare. Dagar då jag skulle ta mig till läkare behövde jag skjuts då jag inte kände mig trygg i att hantera alla intryck trafiken innebar på egenhand. Dagar jag blev extremt trött och orken försvann helt behövde jag hämtning, trots att jag bara promenerat korta sträckor från lägenheten. En trött, glömsk och stressad hjärna kan dessutom behöva hjälp med att komma ihåg viktiga saker, ta mediciner, passa tider, få tillräckligt med återhämtning osv. Så utöver att vara min partner fick Herman även åta sig rollen som psykolog, vårdare, personlig taxichaufför och personlig assistent i perioder. Jag är så otroligt tacksam för att han tog sig tid och energi att alltid finnas där, att lyssna, att trösta, att förstå mig och hjälpa mig att förstå mig själv, alltid redo med något logiskt resonemang och smart lösning och framför allt hjälpa mig att själv förstå och hantera jobbiga situationer.

Samtidigt vet jag att allt det här var minst lika tufft för honom som för mig. Det slet på mig, på honom och på oss som par. Det var minst lika viktigt för honom att få den vila och återhämtning han behövde för att orka med och hålla i längden. Och eftersom det nu krävdes mer av honom så krävdes ju det även mer vila och återhämtning för honom. Utöver allt jag behövde hjälp med och stöttning med blev vi också väldigt isolerade under den här perioden. Dels på grund av den pågående pandemin, dels för att jag inte orkade att göra saker vi gjort tidigare eller att umgås med andra. Dessutom var jag heltidssjukskriven och Hermans studier var på distans på grund av pandemin. Jag tror att han hade behövt en outlet att faktiskt komma ifrån och umgås med andra. Men som omständigheterna såg ut så blev det inte så mycket socialt alls för någon av oss. Det bidrog även till att våren 2021 kändes väldigt, väldigt, väldigt tuff och ansträngande för oss båda.

Jag var rädd för att inte jag skulle orka, rädd för att Herman inte skulle orka, rädd för att han också skulle bli sjuk av alltihopa och rädd för vad som skulle hände om vi aldrig skulle orka ta oss ur det. Jag hatade att vara så beroende av honom, jag hatade att vara sjuk och jag hatade hela situationen.

Här blev vår kommunikation superviktig och något vi verkligen fick jobba med under hela den här perioden. För det blev tjafs och missförstånd, framför allt när båda är trötta och frustrerande och när båda känner sig otillräckliga. Att våga att prata och att våga att prata om jobbiga och svåra saker blir på många sätt en förutsättning för att orka och för att förstå varandra. Våga vara sårbar och ärlig, våga be om hjälp och att våga sätta gränser kan var svårt men många gånger ett ont måste.

Här blev både mina föräldrar och min familj och Hermans föräldrar och Hermans familj viktiga för oss genom hela den här perioden. Dels med avlastning i praktiska saker som hjälp med matlagning dagar det inte orkades med, dels i det känslomässiga. För ingen av oss är odödlig, ingen av oss klarar hur mycket som helst. Alla behöver kunna ta en paus, få vara för sig själv och få en möjlighet till vila och återhämtning.

Under den här perioden innebar det framför allt att Herman behövde komma ifrån och få en paus. Dagar då han inte kunde eller orkade kunde han ringa min mamma och be om hjälp. Och då ställde mina föräldrar alltid upp lika mycket för min skull som för Hermans skull. Jag kunde vara hemma i Vega en dag eller en helg och bli ompysslad som om jag var en liten tjej igen. Det spelade ingen roll om jag bara behövde ligga i soffan och bli tröstad eller om jag orkade vara med och umgås, jag fick allt det stöd jag behövde. Det var också väldigt befriande att umgås med min brorsa, som alltid är väldigt prestigelös och enkel, han lägger verkligen ingen som helst värdering i prestationer, utan har en väldigt chill och avslappnad inställning till livet. Att umgås med honom var alltid bra för min prestationsångest. Och det betydde jättemycket att få den stöttningen från min familj.

Det var även en frizon att kunna umgås med Hermans föräldrar och familj. Och det betydde väldigt mycket att kunna åka bort till deras stuga i Hälsingland där vi tillbringande en stor del av sommaren 2021. När vi var där tror jag att vi båda kände att vi kunde slappna av. Jag är verkligen jättetacksam och glad över relationen med Hermans familj. Vi har kunnat vara öppna och ärliga om hur tufft och kämpigt det har varit, dem har alltid försökt att förstå och stötta oss så gott dem kunnat. Och det var skönt för mig att veta att Herman mådde bra, att han kunde umgås med sin familj och göra saker han tyckte om, då kunde jag lättare slappna av och vila. Det gav även supermycket energi att umgås med Cash som var en liten valp då men som idag blivit en stor kille😊

Om jag skulle försöka sammanfatta våra erfarenheter i några konkreta tips skulle jag säga att det viktigaste är att prata med varandra. Vara ärlig och försöka vara tydlig mot sin partner för att på så sätt försöka förstå varandra så gott det bara går. Och kom ihåg att det kommer uppstå konflikter och frustration men det viktiga är att även då prata med varandra. Våga be om hjälp, sätta gränser och uttrycka behov mot din partner och andra i din omgivning. Men det är självklart lika viktigt att partnern som inte är sjuk kan göra det samma.

Om du har en partner som är utmattad är det ända du kan göra att lyssna, stötta och försöka förstå. Jag behövde hjälp att förstå mig själv, förstå varför jag blivit sjuk och förstå hur jag skulle hantera min situation som sjuk. Men du kan inte vara en psykolog till din partner och du kan inte vara en läkare till din partner. Trots att du vill hjälpa din pojkvän, flickvän, man eller fru på alla sätt du kan så går det inte. Du måste även kunna fokusera på dig själv, din återhämtning och din hälsa. Därför är det viktigt att ibland backa och be andra om hjälp när det blir för mycket. Familj eller vänner kan också hjälpa din partner och hjälpa er med praktiska saker och avlastning i vardagen. Ibland är det bättre att uppmuntra din partner att ta hjälp av vården eller gå till en psykolog när problemen blir för stora för att du ska kunna hantera dem på egenhand.

Och för dig som är utmattad och har dåligt samvete eller kanske även en tacksamhetsskuld mot din partner försök att komma ihåg att din partner väljer att hjälpa och stötta dig för att hen vill och inte för att hen måste. Jag vet hur svårt det är att acceptera och hur jobbigt det kan vara att känna tacksamhetsskuld och att vara i stort behov av stöd och hjälp, kom ihåg att det förhoppningsvis är under en kortare period det är så här. Och i ett jämställt och ömsesidigt förhållande kan det uppstå en annan situation i framtiden där du kan behöva gå in och stötta din partner genom en tuff period. Så har i alla fall jag försökt tänka när känslor av skuld och skam varit jobbiga att hantera. Alla förhållanden har förstås tuffare perioder och det viktiga då är ju att samarbeta och försöka förstå och hjälpa varandra. Något vi har försökt påminna varandra om under den här tiden när konflikter och frustration har varit mer närvarande är att vi faktiskt är på samma lag mot problemet, och inte tvärtom. Konflikter är skitjobbigt och jättesvårt på alla sätt och jag tror både jag och Herman, kanske mest jag, är väldigt konflikträdda och väldigt ogärna ger oss in i tjafs och bråk. Men många gånger kan även det undvikande beteendet och rädslan för konflikter skapa mer missförstånd och bli ett problem i sig. Så våga prata helt enkelt.

Det finns även mycket man kan prata om när det gäller kommunikationsstilar och konflikter men jag tänker att det får bli i ett senare inlägg.

Jag vill även passa på att tacka min familj och vänner som läser det här och som har hjälpt mig och Herman att ta oss igenom det här året. Ni har betytt så mycket för oss båda under hela den här perioden.

Nästa inlägg i temaserien vägen ur utmattning kommer vi spinna vidare på relationstemat men då med mer fokus på vänskapsrelationer och att delta i sociala sammanhang. Hoppas ni även kommer vilja följa det inlägget och dem kommande inläggen i temaserien.

Ta hand om er, jag hoppas vi hörs snart igen!

Introavsnitt: Vägen ur utmattning

Hejsan hoppsan, hoppas det är bra med er!

Ni som läst den första tema-serien på bloggen, utmattningssyndrom, vet att jag under våren 2021 gick in i väggen. Om ni inte läst inläggen i den tidigare serien, gå gärna tillbaka för att lära er mer om sjukdomen och för att för större förståelse för långvarig stress och dess konsekvenser.

I den här serien kommer vi att bygga vidare på utmattningsspåret och prata om vägen tillbaka till en vanlig vardag och ett fungerade liv. Jag håller fortfarande på att lista ut vad som krävs i min vardag för att få ihop ett fungerande liv och jag har insett ett det är något jag kommer behöva jobba med under en lång tid framöver. Balans är svårt. Att göra saker lagom eller good enough är nog ännu svårare, i alla fall för mig. Så jag hoppas att mina tips, strategier och erfarenheter kan hjälpa någon annan som kämpar med sin återhämtning från utmattning eller någon som precis som jag kämpar med prestationsångest, inre krav, tid och planering och kanske framför allt att strukturera livet på ett sätt så det inte slutar med att gång på gång köra slut på sig själv.

För en person som drabbats av utmattningssyndrom är kroppen och knoppen helt slut, alla energidepåer är slut och i stället tar ångest, frustration och nedstämdhet stor plats. Så var det i alla fall för mig. Så hur ska man planera sina dagar för att både orka och klara det man vill och måste göra när det är ens förutsättningar? Hur får man tuffa och enformiga dagar som heltidssjukskriven att rulla på? Klarar man av någon form av träning eller vardagsmotion? Hur kommer sjukdomen att påverka ens relationer och ens partner? Kommer man kunna delta i sociala sammanhang och kommer man orka umgås med familj och vänner? Hur ska man ge sig själv de bästa förutsättningarna för god sömn? Hur ska man hantera alla skenande tankar och hur ska man hantera alla jobbiga känslor?

Alla frågeställningar ovan var och är saker jag fortfarande kämpar med och använder för att återhämta mig tillräckligt. Och det är dem här frågorna jag ska besvara, eller i alla fall försöka, utifrån mina erfarenheter och lärdomar jag har fått med mig under det senaste året. Men jag vill återigen påminna om att jag inte är någon läkare eller expert på något sätt. När det kommer till medicinska frågor eller frågor som har med psykisk ohälsa att göra bör du alltid rådfråga din läkare eller psykolog innan du gör stora förändringar i dina vanor.

Inläggen som förhoppningsvis kan ge någon slags vägledning i alla dem här frågorna kommer bland annat att handla om; aktivitetsbalans, vardagssysslor, rutiner, träning efter en utmattning, påverkan på relationer och på ens partner, orka vara social och klara av att delta i sociala sammanhang. Vidare kommer inläggen även handla om medveten närvaro, sömn, tankar och känsloreglering.

Mina kunskaper har jag fått från min rehabilitering på Kognitiva Teamet Rehab, från KBT-behandling via min vårdcentral och från min nyfikenhet och egna research. En del av dem verktyg och hjälpmedel jag kommer ta upp i den här temaserien kommer också från rehabilitering och KBT-behandling, en del är hemmasnickrade av mig och min sambo Herman. Plocka gärna utvalda metoder, verktyg och hjälpmedel som ni känner skulle passa för er i er vardag eller bygga vidare på koncepten till något som ni kan ha användning av i vardagen.

Jag tänker att det här räcker som en introduktion till dem kommande inläggen i den nya temaserien vägen ur en utmattning här på bloggen. Följ gärna bloggens Instagram sida eller Facebook sida för att inte missa några nya inlägg i temaserien.

Jag tänkte även bjuda på en uppdatering från min verklighet just nu. De senaste veckorna har vardagen slukat det mesta av mig och min energi och jag har därför inte kunnat vara lika aktiv på bloggen som jag skulle vilja. Den här arbetsveckan är den första där jag är helt tillbaka på 100% och numera inte längre är deltidssjukskriven. Drömscenariot hade självklart varit att det bara funkade direkt och jag utan några större problem anpassade mig till omställningen, men så enkelt funkar det tyvärr inte för mig i verkligheten. Både att orka fokusera och tänka i 8 timmar per dag och att vara på kontoret i ett socialt sammanhang med mina kollegor i 8 timmar per dag känns väldigt överväldigande och svårhanterligt. Det funkar liksom inte. Jag är fortfarande väldigt stresskänslig så det blir väldigt jobbigt när oväntade händelser inträffar och jag är väldigt känslig för stress i min omgivning. Utöver det blir jag väldigt hjärntrött efter några timmars koncentrerande, då är huvudet liksom tomt och det går inte, hur mycket jag än vill, att fortsätta jobba just då. Ibland räcker det med en kortare paus men för att få dagarna att fungera har jag även fått pyssla med min arbetstid för att kunna ta längre pauser när jag blir så där slut i huvudet.

Strategin den här veckan har därför blivit att jag åkt in till kontoret på morgonen. Jobbat där, haft inplanerade möten, avstämningar och bockat av arbetsuppgifter som med fördel görs på kontoret och varierat det med kortare pauser. Kring lunch har jag tagit en promenad för att få luft och en möjlighet att rensa huvudet. Efter lunchpausen har jag fortsatt jobba till det att hjärntröttheten kommit smygande. I måndags var det redan före lunch klockan tolv, i tisdag klarade jag av att vara inne på kontoret till klockan halv tre och under torsdagen till två tiden. Då har jag helt enkelt packat ihop och åkt hem. Väl hemma har jag behövt en längre paus för att ladda om. Någon dag har jag sovit, någon dag har jag dragit fram yogamattan och gjort några rörlighetsövningar. Efter den välbehövliga pausen har huvudet hunnit återhämta sig lite. Och då har jag plockat fram jobbdatorn och avslutat min jobbdag under seneftermiddag/kväll, dock har det inte varit läge för arbetsuppgifter som kräver mycket koncentration och tänkande. Men rutinartat arbete har funkat. Onsdag och fredag har jag jobbat hemifrån hela dagen för att kunna återhämta mig från den sociala ansträngningen att vara inne på kontoret.

Jag är väldigt tacksam för att min arbetsgivare tillåter mig att styra mina arbetstider efter dagsform och jag har tur att mina arbetsuppgifter kan göras hemifrån och inte styrs av en viss tid. Som det känns just nu är dem här anpassningarna en förutsättning för att jag ska klara av en 8 timmars arbetsdag. Så jag vill påminna er som liksom jag är mitt uppe i er återhämtning från en utmattning, att rehabiliteringen tar tid och tanken är inte att du ska vara helt tillbaka och kunna prestera optimalt direkt när du ökar din arbetstid till heltid igen. Du kommer känna av symptom i månader, kanske till och med år efter, och det kommer fortsatt krävas anpassningar i ditt arbete för att du ska klara av dina arbetsdagar. Det kan vara både anpassade arbetstider och anpassade arbetsuppgifter. Våga fråga vilka anpassningar din arbetsgivare kan göra för dig och framför allt våga be om dem anpassningar du känner att du behöver för att må bra. Och viktigaste av allt var snäll mot dig själv, sätt inte för höga krav och glöm inte bort att fortsatt prioritera vila och återhämtning.

Nu väntar vår efterlängtade semester som jag verkligen ser framemot. Däremot är jag glad över att jag under den här veckan fått ”prova på” att jobba 100%, då känns det som att jag inte behöver oroa mig så mycket över hur den arbetsökningen skulle fungera över semesterveckorna. Att komma tillbaka efter semestern och jobba första dagen på 100% skulle kännas ganska otäckt och förmodligen orsaka en del ångest och oro innan.

Min förhoppning är att kunna fortsätta att publicera nya blogginlägg i nya temaserien vägen ur utmattning ungefär en gång i veckan även under sommaren. Men som sagt, vi får se hur mycket ork och energi som finns och hur intensiva dagarna i Kroatien kommer bli.

Jag vill passa på att önska er alla en härlig sommar och jag hoppas att ni unnar er några lediga och lata semesterdagar som ni ägnar åt vila och återhämtning. Och såklart även massa roliga semesterdagar med aktiviteter ni tycker om och i sällskap med era vänner och er familj!

Ta hand om er, jag hoppas vi hörs snart igen! ❤